min underbart modiga vän andrea är kär i en kille, calle andersson som går på vår skola, fast han var inte kär i henne. så för att visa sina känslor så skrev hon en novell om händelsen och vad hon tyckte om calle. läste den idag och den var så jävla bra, började nästan böla. den är vekligen jättebra och man tycker jättesynd om henne. novellen är ju på riktigt men bara lite ändrad för att det skulle bli rikigt bra, men grunden är baserad på verkligheten och personerna är och heter samma som i verkligheten. har inte fått novellen rikigt nu, men publicerar den så fort hon har skickat den, så besök bloggen ofta och håll utkik efter den. jag lovar, läser ni inte den så missar nu verkligen något bra !

Dagen jag blev kär.

Ljudet av den knottriga bollen slog i hårt. Jag kände hur håret kliade i nacken och hur svettet rann längs ryggen. Utanför den stora banan kunde jag höra hur människorna jublade men jag tittade aldrig. Min korta kjol rörde sig hastigt fram och tillbaka. Jag kunde känna hur mina ben tog små och snabba steg och hur trött jag verkligen var. Jag fortsatte och tillslut var vinsten min, ingen annans, bara min. Jag gick raka vägen in i duschen. De kalla vattenstrålarna rörde min kropp. Ryggen var längre inte svettig, håret kliade inte i nacken, allt var perfekt. Jag bytte snabbt om till mina jeans och en kort t-shirt. Mina ben var trötta och jag kunde knappt stå. Jag öppnade den breda dörren och gick längs den nybyggda vägen. Mina gympaskor sjönk ner i leran och blev alldeles smutsiga. Plötsligt hade jag ingen ork kvar i benen. Jorden snurrade och jag var inte mig själv. Sedan kände jag hur svanskotan slog i på den nybyggda leriga vägen och hur hästsvansen blev geggig. Nu låg jag bara där på vägen, ingen var där bara jag. Tårarna hade kommit och jag ansträngde mig hårt för att ställa mig upp men det gick inte. Sedan hörde jag fotsteg i leran och en röst som kom från en kille. Jag öppnade ögonen och där stod han. Hans blonda hår var rufsigt och hans blåa ögon glänste. Jag kunde se hur han svettades på sin muskulösa överkropp. Han räckte mig sin högra hand och log. Jag tog tag i hans hand och ställde mig upp. Skorna sjönk ner i leran och benen var som förlamade. Våra ögon möttes och jag kunde verkligen känna hur jag fick ett stort leende på läpparna. Han höll i mig försiktigt och presenterade sig själv. Hans namn var Calle, och han var precis som min drömkille. Det där okammade blonda håret och de blåa ögonen. Han tog min hand och började prata mer om sig själv. Vi gick längs vägen och jag ville inte att den skulle ta slut. Han berättade att han gick på hockey, det var som att jag kände han. Han var killen i mina drömmar helt enkelt. Vi började närma oss slutet av vägen och han stannade. Han tittade mig i ögonen, han såg glad ut. Han gav mig en hopskrynklad lapp i handen och gick därifrån. Jag tittade på lappen och vecklade upp den. Med stora tjocka bokstäver stod det tydligt:
?MÖT MIG VID MACKEN I MORGON KLOCKAN 19.00 ? JAG VÄNTAR VID PARKERINGEN?
Jag rös och skrattade för mig själv. Nu var jag lycklig och kände mig som ett litet barn så glad jag var. Men imorgon var det bestämt att familjen skulle gå på släktträff så jag var säker på att jag inte kunde träffa min drömkille Calle, Calle Andersson.

Nästa Dag:
Jag vaknade tidigt i morse och tänkte på samma sak om och om igen. Jag hade ringt Calle flera gånger igår kväll men han hade inte svarat. Vi skulle träffas på parkeringen vid macken men jag hade tråkig släktträff och han svarade inte när jag ringde. Jag funderade länge på hur han hade reagerat när jag inte hade kommit. Men varför hade han inte svarat. Det kanske hade hänt något eller så ville han helt enkelt inte prata med mig. Han hade kanske ångrat sig att han hade gett mig lappen med hans nummer, han kanske hade ångrat alltihop. Han ville kanske inte att jag skulle ringa. Men mot eftermiddagen hade jag bestämt mig för att ringa en sista gång. Jag tog min mobil och slog hans nummer, tre toner hade gått och så kunde jag snabbt höra: Hej det är Calle! Jag fick panik, jag kunde inte få fram några ord alls. Tillslut så sa jag att jag hade ringt han några gånger igår kväll och varför jag inte kom. Han hade förstått allting och frågade om vi kunde träffas idag istället. Vi skulle mötas vid den stora rondellen bredvid åkern. Jag gjorde mig i ordning och tog min skrotiga cykel och trampade snabbt. Nu var jag inte så långt ifrån, jag kunde se han. Hans blonda hår blåste och var rufsigt, ögonen glänste. Han var så underbar, det var som i filmer. Jag kände inte han så bra än men jag hade verkligen fått riktiga känslor för honom. Jag gillade han på riktigt. Jag gick av cykeln och sa hej till honom. Vi gick längs vägen och kom ner till stranden. Han pratade om sin hockey idag med som han gjort innan. Han var verkligen ett hockeyfreak. Han spelade i Malmö Redhawks och jag kunde föreställa mig hur han åkte på isen och gjorde mål. Sen var det min tur att berätta om mig själv. Jag var alldeles fnittrig den här dagen, jag undrade om jag skulle berätta för honom hur jag kände men jag gjorde det inte än. Jag kunde känna hur vattnet från havet nuddade mina tår och jag rös. Havet var kallt, för det ju trotsallt april månad. Jag gick närmare honom och tittade han i ögonen. Jag log och han log tillbaka.?Du kanske redan har insett det här men jag säger det på riktigt nu, jag gillar dig Calle. Jag har aldrig gillat någon såhär mycket och jag har verkligen känslor för dig?. Han tittade på mig som om jag hade sagt att han var en idiot. Jag kände hur jag blev varm och hjärtat bultade väldigt snabbt. ?Du behöver inte säga något?, sa jag och vände mig om och satt mig på cykeln.?Vänta?, ropade han. Han gick fram till mig och sa att jag inte skulle ge upp, jag skulle fortsätta försöka få han att gilla mig. Jag var lycklig, jag hade aldrig varit såhär glad förut. När jag kom hem hade jag fått missade samtal på mobilen. Det var Calle som hade ringt, nio gånger faktiskt. Jag hade ringt upp och han hade sagt att vi skulle träffas i morgon igen 20.00 vid skolan. Det kändes verkligen så som det är i filmer, romantiskt och allt går som det ska. Jag hade lagt mig tidigt den dagen för att jag skulle hinna med allting imorgon. Jag skulle ha tennismatch, träffa vännerna i stan och sedan träffa Calle.
Förmiddagen kl 12.00
Matchen hade gått jättebra. Jag hade vunnit överlägset och hade fått pris för ?Bästa spelaren 2008?. När jag hade tagit en varm dusch var jag på väg in till stan för att träffa dem andra. Vid busshållplatsen stod det några killar från Calles klass och pratade. Jag gick lite närmare för att höra vad de pratade om. ?Haha, har ni hört vad Andersson håller på med? Han låtsas gilla hon Andrea och sen ska han dumpa henne, haha?. Jag blev alldeles chockad, jag kände hur tårarna var på väg. De rann längs kinderna, jag var alldeles förstörd. Jag sprang hem och lade mig i sängen och grät. Jag var ensam hemma. Louise hade ringt och frågat var jag var och jag hade sagt att jag mådde illa så jag inte kunde komma. Jag kunde inte förstå, jag hade fått riktiga känslor för honom. Jag gillade inte bara han, jag hade blivit kär i Calle Andersson. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, varför han bara skojade såhär. Klockan närmade sig halv åtta och jag gick mot skolan. Han var redan där. Tårarna hade kommit tillbaka och jag gick snabbt mot honom. Det här är bara ett skämt för dig va?? Han tittade konstigt på mig, jag kände mig så dum men jag ville höra sanningen. Var har du fått det ifrån? frågade han. Folk snackar Calle, och erkänn, det är bara ett skämt för dig och du bryr dig verkligen inte om andras känslor. Jag är kär i dig och du skiter i det totalt. Jag kan inte tvinga dig att gilla mig men varför gjorde du såhär, vad har jag gjort dig som gör att du håller på såhär? Jag bad inte om det själv, det var din idé att flippa med mig, men tänk nästa gång. För jag är kär i dig, jag är verkligen det och förlåt för att jag inte är den tjejen du vill ha, men jag kan inte vara någon jag inte är sa jag och gick förbi honom. Han kunde lika gärna stuckit en kniv in i mitt hjärta, det hade gjort mindre ont. Jag gick hem med tårfyllda ögon och grät hela den natten och funderade länge. Jag skulle aldrig glömma Calle, han skulle alltid vara drömkillen i mitt liv...

Av: Andrea 7g

Den här novellen hade jag i svenskläxa & skrev den till en kille jag är kär i , Calle Andersson <'33

du kan också läsa den på http://ifyouknowdea.blogg.se .